När jag tänker på att det finns sju miljarder människor på jorden och att universum är oändligt, då kan jag känna mig som ett litet och mycket obetydligt dammkorn som virvlar runt utan styrsel. Jag kan få för mig att det inte spelar så stor roll vad jag gör, eftersom mina bidrag är så försvinnande små i det stora hela.
Men så lyssnar jag på en psykologiprofessor som säger att en människa med ett normallångt liv lär känna ungefär 1 000 personer under sitt liv. Dessa 1 000 personer lär i sin tur känna 1 000 personer var och det innebär att varje människa, åtminstone teoretiskt, skulle ha ett kontaktnät av en miljon människor.
Bilden av det lilla dammkornet i universum försvinner och i stället ser jag mig själv som centrum i ett stort nätverk av människor. Det känns varmt i hjärtat. Där finns familjen och vännerna och grannarna, kollegorna, de gamla skolkamraterna från förr och de kära jag förlorat. Där finns förstås också de jag lärde känna tillfälligt och flyktigt och de som jag träffar ofta men inte känner så väl.
Jag vänder ryggen åt föreställningen om min egen litenhet och bestämmer mig för att tro på att allt jag gör fortplantas, växer och påverkar människor långt utanför mitt eget synfält. Det innebär att jag kan välja: vill jag göra världen bättre eller sämre? Sedan öppnar jag nyhetsappen på telefonen och läser om ytterligare en skjutning, om terrorhot och klimatförändringar och med ens känns uppgiften lätt övermäktig. Hur ska jag kunna göra den här världen bättre?
Men det är då man behöver dra tillbaka blicken och se på den lilla världen. Vad kan jag göra just i dag, där jag står? Klappa en katt, le mot en granne, tacka busschauffören för en trevlig resa eller handla åt en krasslig vän. Lyssna på pojken som vill visa vad han hittat i skogen, släpp ut spindeln från badrummet och bli inte irriterad på gamla mamma när hon ringer och redogör för de olika arter som på morgonen besökt hennes fågelmatare.
Det lilla samhället har en fördel när det gäller mänskliga kontakter. Även om det numera inte finns varken mataffär eller postkontor att träffas i så har det lilla samhället mycket bättre möjligheter att samla människor till samvaro och evenemang än den större staden har. Jag har sett det på nära håll de gånger jag besökt Tillbergas höstfestivaler med min bok och jag vet att många i Tillberga har arbetat hårt i trettio år för att samhället ska leva och frodas. Trettio år då människor har vaknat varje morgon och, mer eller mindre medvetet, valt att göra världen lite bättre. Det är imponerande!
Anna Widerberg
Om kolumnisten
Anna Widerberg är frilansande journalist, författare, filmskapare och poddvärd. Hon kommer ursprungligen från Mölndal men flyttade till Västerås 1989 och bor idag utanför Dingtuna.
Anna arbetar just nu med en långfilmsdokumentär om Ted Gärdestad och hon kom 2020 ut med boken “Tiden är människornas ängel”, en självbiografisk berättelse om att överleva en svår sorg. Podden “Mellan mörker och ljus” om litteratur, böcker och berättelser driver hon tillsammans med sin bror Mattias Kvick.
TillbergaBladets kolumnister svarar själva för åsikter och ställningstaganden och dessa speglar nödvändigtvis inte tidningens hållning i frågan.
